Nyklippta juveler

Mina tre äldsta söner va igår o klippte sig och de vart en himla skillnad då dom vart bra långhåriga under sommaren...

Idag är de fint väder,strålande sol och 25 grader i skuggan, I like it!!!!

Men dagen har även toppats med en skydundrande huvudvärk som jag inte uppskattar alls. Smhi varnar om åska men njae vett de fasen, förvisso är de kvavt.. Aja får la se.. 

Vad var de som hände den där dagen den 12 maj...

Frånvarorn här har vart ett faktum,  folk undrar och drar sina egna slutsatser men jag har inte vart redo för att prata om de förrän nu, vad som hände den 12 maj 2013.

I november 2012 fick vi en liten prinsessa efter en tung o jobbig graviditet, inte pga illamående utan en hemsk yrsel och en ännu hemskare foglossning som gjorde att jag gick med stödbälte, kryckor och tens som smärtlindring. Vi insåg att kroppen började flippa ut och säga ifrån och vi började prata om att pausa med att skaffa fler barn o låta kroppen vila ett tag tills vi känner oss redo igen i såna fall.Efter en jobbig förlossning dessutom så blev valet inte svårt, p-stav sattes in. 

Men den förlossningen va inget att gnälla över mot de som jag skulle komma att uppleva....

De hela började egentligen redan på fredagen den 10 maj.  Då hade jag haft ganska ordentligt ont i magen och uppsökte vårdcentralen som idiotförklarade en, de va ju "bara" magsjuka, att gå hem och ta en alvedon och lägga sig o vila va de bästa jag kunde göra.  Sagt o gjort och magontet lättade faktiskt lite, hade dom rätt ändå kanske?! För de lättade ju som sagt lite.... För att sedan komma tillbaka hundra gånger värre:-(

På söndagen ökade magsmärtorna och mannen ringer sjukvården, dom skickar ambulans. Jag bestämmer mig för att gå på toa. Sätter mig och de börjar helt plötsligt forsa ut blod...

Skriker på maken som förskräckt av allt blod ringer 112, dom prioriterar upp ambulansen till en prio etta. Ingen ambulans på plats här i stan utan ambulansen kommer från annan ort. Med hjälp av maken lyckas jag ta mig till sängkanten, där lungnar blödandet  ner sig för nån minut för att sedan forsa ut igen, de va en stor pöl av blod på golvet och de fortsatte  pumpa ut blod som plaskade ner i pölen. Nu började jag dessutom bli yr och rädslan kommer krypande, blodet rinner och jag får småpanik över att inte veta varför kroppen plösligt tokblöder och säger jag kommer dö.. Möter makens blick där han stirrar in i mina ögon med en enorm panikrädsla i ögonen säger han "- du kommer hem, lyssnar du, kämpa, du ska komma hem" och tårarna börjar rinna på honom.

Maken ringer 112 igen , dom kollar med gpsen vart ambulansen befinner sig, svaret blir att dom kör så fort dom kan och att dom har 3 min kvar. Ambulansen kommer.. Jag får lägga mig ner, dom kollar blodtryck, sätter nålar och uppskattar mängden blod som jag blött hittills till 1 liter blod. Jag lastas upp på britsen och dom säger till maken att dom tycker de verkar som blödningen lugnat sig lite och att dom kör in mig till göteborg. Dom rullar ut mig till ambulansen och på vägen ut till ambulansen känner jag hur de börjar forsa blod igen. Ambulnskillen kollar och ser oxå att de rinner massa blod igen, han diskuterar snabbt med kollegan och de bestäms snabbt att de ska köras som en prio etta in.oAmbulansen kör iväg o ganska fort oxå med sirener och blåljus. De tas ett blodtryck när vi åker. De fortsätter komma blod i omgångar. Innan kode tas ett blodtryck igen, ambulanskillarna diskuterar om dom ska svänga in i kungälv för att få nån medicin som stoppar upp blödandet.

Ambulanskillen ringer nån på kungälv som han pratar med på högtalaren i. Han säger att de ska tas ett nytt blodtryck. De forsar ut blod, ambulanskillen kopplar loss sig o går fram till föraren i luckan o diskuterar jag hör inte vad. Efter de går allt fort och jag börjar höra allt långt bort. Jag hör hela vägen sirenerna från ambulansen, känner hur den en gång tvärnitar antagligen av att nån bil inte flyttar sig. Dom svänger in i kungälv. Kommer ihåg att dom parkerar bilen, men sen känner jag hur de börjar svarta, jag får panik o skriker - nej jag svimmar jag vill inte svimma, jag svimmar...

Allt jag tänker är att jag måste få se barnen och maken igen,de svartnar helt o jag svimmar av. Vaknar till på nåt halv sätt för de är svart för ögonen o massa som spindelnät framför ögonlocken men de första jag hör är " en påse blod inne, nästa..." och jag hör allt långt borta massa röster som ropar på mig och dom säger saker till vandra. Jag hör hur dom ropar gång på gång mer blod mer blod.. Känner hur dom klipper sönder min tröja...

Dom ropar på mig o säger att jag inte är med dom just nu...  Jag vill och försöker få fram nåt ord men kroppen lyder imte o jag lyckas varken titta,säga nåt eller röra mig. Jag känner hur hela min kropp blir kall, tänker att är de så här de känns innan man dör. Jag tänker hela tiden på alla mina 6 barn och mannen,, tänker att jag måste kämpa jag måste få se dom igen.  Hör hur dom ropar efter fler uppvärmda värmefiltar..

Blodtrycket tas mest hela tiden och jag hör hur dom upprepar vad e ligger på och att de sjunker och ligger på tok för lågt. Hör hur dom ropar två påsar inne hämta mer blod. 

Blodtrycket tas igen och de värker till ordentligt i armen jag rycker till och tittar kort upp innan jag inte orkar titta mer... Känner hur de sticker in nålar men är för orklös för att reagera. De sätts dropp och mer blod pumpas in. Hör hur dom diskuterar o kommer fram till att ambulanskillarna inte vågar ta risken att köra vidare till sahlgrenska så en helikopter är kallad, den ska ta tio minuter o jag hör hur en kille säger - aotsch över tiden... Dom säger gång på gång att dom är många hos mig som hjälper mig och att de kommer komma en helikopter som kommer ta mig till sahlgrenska. Hör oxå att dom säger att IVA är informerad och beredda att ta emot.Hör även hur dom diskuterar hur dom ska tajma bortkopplingen av apparaterna med helikoptern.

Helikoptern har landat, nu går de fort, sladdar kopplas loss, en ny blodpåse kopplas på o läggs på mig, den ska jag få i helikoptern. De är massa persomer runt sängen som körs mot helikoptern, nästan alla bär på nån sladd eller påse.  Nu orkar jag småchisa med ögonen men har fortfarande ingen kraft att titta nån längre stund och får fortfarande inte fram ett enda knyst o ingen ork att röra nåt.

Blodtrycket tas fortfarande nästan hela tiden. De kommer fram en läkare som berättar att han är läkaren som kommer ha hand om mig i helikoptern och en sköterska presenterar sig.

Ambulanskillarna är med ända fram till helikopterplattan. Jag lastas och helikoptern lyfter...

Blodtrycket fortsätter tas, blodet rinner fortfarande för fullt där nere...  Helikopterfärden är guppig och varje gupp gör ont i magen...

De tar inte många minuter innan helikoptern landar.  När den landat möter en massa människor upp på plattan, de lastas av fort och alla springer med britsen. Fort går de och in på ett operationrum rullas jag, där flyttas jag över till en operationsbrits. Jag kopplas upp till olika saker..

Rummet är fyllt av massa folk i gröna kläder som står klara. De kommer fram en kvinnlig läkare som säger att hon är ansvarig där och att dom ska hjälpa mig.

En kille kommer fram o säger att han är narkosläkare och att jag snart kommer få sova, han sätter en annan mask över näsan o munnen.De tar bara nån minut o så kommer den kvinnliga läkaren igen och säger att jag ska få mer smärtstillande och ska få sova. 

Jag känner hur de värker till ordentligt i magen och ut kommer nåt varmt där nere.. Tror att de är en blodklump men hör hur dom säger att nu kom barnet... Barnet??? Jag är ju inte gravid...!!! Ser hur en grönklädd dam lyfter upp en liten liten bebis.. De börjar svartna igen... Jag ser att barnet rör på ena armen..

Sen tar de några sekunder och jag hinner bara tänka att jag hoppas dom ( familjen) vet att jag älskar dom och så sommar jag...

När jag vaknar upp ligger jag på uppvaket.. Efter en stund kommer en läkare och pratar. Han berättar att jag fött ett barn i vecka 20 och att den levde när den kom ut men att dom inte kunde göra nåt för dom räddar inte barn så tidigt så tyvärr..

I kungälv tog de tydligen blodprov där dom kunnat konstatera att jag va gravid, när jag kom till operationssalen hade dom tydligen just o just hunnit kolla med ul och konstatera att de fanns ett barn där inne sen hade barnet fötts. 

Frågorna blev många... Hur kunde jag va gravid? Trots p-srav? Hur kunde jag inte ha mörkt de? Varför slutade de såhär... Några hundra procentiga svar lär jag aldrig få men enstaka fall blir gravida trots p-stav och att de slutade såhär berodde antagligen på att p-staven suttit kvar och jobbat emot kroppens graviditet va hans svar. Att jag inte märkt nåt... Ja de undrar jag ännu, jag har under alla mina graviditeter utom en mått jätte jätte illa o spytt de 3 första månaderna så men de hade jag inte gjort nu. Inga gravidsymtom alls. Okej mensen va inte regelbunden men blödde lite då o då gjorde jag och de är ju inte ovanligt att de tar fler månader efter en förlossning innan mensen blir normal. 

Läkaren berättade även att jag kommit in med helikopter och jo de mindes jag ju. Sen sa han att jag förlorat 4 liter blod...

Han frågade även om jag ville veta vad de blev för kön...

Chockad över allt svarade jag ja. 

En liten pojke...

Jag minns att jag frågade vart barnet är nu.. Han svarade att barnmorskorna uppe på avdelningen tagit hand om honom och att jag kunde få se han när jag kommer upp till avdelningen om jag vilke.

Klart jag ville... Han är ju mitt barn.. 

Jag ringde maken och berättade...

Han blev lika chockad som jag...

Efter ytterliggare nån timme rullades jag upp till avdelningen där maken sedan kom. Vi fick in barnet på rummet... En liten liten fin pojke...

Så himla liten men ändå så färdig utvecklad.. Tio fingrar, tio tår, mun, näsa, öron och ögon ... Ja allt va på plats..  20cm lång och  170 gram vägde han. Så liten,så söt och alldeles kall och stilla:-( vi höll han och grät tillsammans.. Chockade, ledsna och tacksamma över att jag ändå levde..

De har vart en del komplikationer efteråt.. Jag har fått två liter blod till och de var nära ännu en operation eftersom alla rester inte kom ut men kroppen fick tillslut ut resterna själv med hjälp av värkstimulerande tabletter. 

Vi valde att göra en begravning för vårt barn. Vi hade en så kallad namncermoni som är som ett dop. 

Där döptes han till Vincent.

Sedan dekorerade barnen hans kista med sina handavtryck inuti locket och målade teckningar som de la ner i kistan med honom. Vi letade upp och köpte kläder till honom som vi tog på honom och en snuttefilt och nallar som han oxå fick med sig. Våran älskade Vincent<3

De är så olika hur folk ser på de här, vissa känner starkt och andra viftar bort de med att " ja han hade ju ändå inte klarat sig" och " ni visste ju ändå inte om de".. Oavsett fast vi inte visste om de, fastän att de inte va planerat, fastän att han va så liten så är han ändå ett barn, vårt älskade barn. Precis lika älskad som alla dom andra av våra barn när dom kommit ut. Den enda skillnaden är att han inte längre finns här hos oss men lika älskad kommer han alltid va och jag kommer alltid ha 7 barn oavsett va folk tänker, tycker och säger!!

Att blogga eller att inte blogga

Frånvaron har vart enorm och den största orsaken till de är att jag ställt mig själv frågan om jag verkligen ska blogga... Jodå jag gillar att blogga o tycker de är skönt att skriva av mig men oxå kul att dela med sig. Men samtidigt så känner jag att de ibland låser sig och jag skriver inte riktigt allt jag vill för att de finns så mycket sjuka psykopater i denna värld. Visst riktigt privata saker kommer jag alltid hålla privat men hey, I think you get what I mean!;)
De händer massa i vårt liv just nu men jag ska ta mig en liten funderare till under dagen så får vi se om de kommer en uppdatering ikväll;-)
See ya!

Stort grattis våran älskade Ludwig

Idag blir våran Ludwig 6år och de ska såklart firas stort. Efter önskemål från Ludwig om star wars tema så vart de såklart de:-)

May the force be with you...

Tårar

Jag försöker varenda sekund att dölja de som sker/känns inom mig... Jag har nog alltid vart som person,att jag biter ihop och håller de inom mig, jag hatar och gnälla och jag hatar att tycka synd om mig själv.
Men idag är en dag då de inte går, de brister och tårarna forsar oavbrutet och paniken inombords växer...
Jag sover knappt längre, jag har extrema magsmärtor stundtals, fryser och skakar nästan konstant. Jag har dessutom känt en liknade knöl som den i handleden i övre delen av magen.. De gör ont, hela kroppen skriker att de gör ont..

Så varför åker jag inte in till sjukhuset då?
Ja jag vet jag borde göra de IGEN men jag har inte gjort annat än ränt på sjukhus de senaste månaderna utan hjälp.. Dom känner knölarna, proverna tyder på att något är fel, men ingen vet vad, ingen vill svarar på vad.
Jag har alltid hatat att vistas på sjukhus men de är inget i förhållande till nu, jag får panik, mår illa och blir kallsvettig av att vara på sjukhus. Varför? Jo för man blir idiotförklarad, hånad och nochalerad..
Om samma sak kan man av tio olika läkare få tio olika svar.. Allt från att de är absolut ingenting de går över, till att de nog behöver opereras...
Jag litar inte på sjukvården ett endaste dugg!!!

De enda som gör att jag överhuvudtaget står ut just nu är min familj och vänner! Ni är guld värda!<3

Full fart framåt

Ja de är vad våran lillprins kör just nu, han blir allt bättre på att gå och han tränar sig för fullt med sitt tåglok...

Glass och bibblan

Här om dagen hade jag och L lite egentid och spenderade den bland annat med att gå på torget, kolla leksaksaffären, köpte glass som vi sedan gick och satte oss o åt vid båtarna. Efter de tog vi oss en sväng till bibblan, kanske inte de roligaste grejerna man kan hitta på men de behöver de ju inte heller alltid, utan att bara få vara tillsammans räcker ju så otroligt bra bara de och man märkte på L att han njöt av att ha mamma för sig själv för en stund, men de får ju förstås inte bli för länge heller för då blir ju morsan tråkig och de blir för lite action ju.. Hihi...
Ja hur som så hade vi en underbar eftermiddag tillsammans.